Ord kan inte beskriva hur mycket jag saknar mamma nu.

Jag ställer mig frågan på nytt hela tiden, varför du? Jag stannar till i min egna värld och minnena bara kommer pch sen tårarna.. Allt påminns om dig.
Åkte förbi löddeköping idag, kommer ihåg när vi gick där som små pch jag envisades om att hitta ett par byxor, gärna dem minsta som fanns trots min fina mage pch du försökte lite försiktigt att förklara att dem var för små men inte enligt mig inte. Eller när jag pch Niclas åkte in till Malmö pch sist jag var där va med dig för att följa med när du skulle på strålning, då fanns det ju något att göra åt den jävla cancer och det var en jätte mysig mammakajsa dag trots anledningen till att vi var där, men vi var ju där för att det skulle bli bra, vi var ju där för att vi visste att snart är skiten över.. Hade jag vetat då vad som väntat dig hade jag suttit vid din sida varenda dag pch bara pratat om allt roligt pch velat berätta för dig hur bra du är och vilken bra mamma du varit. Vi är väl alla väldigt eniga om att du hade blivit världens bästa farmor / mormor.. Varför ska inte mina barn få uppleva något som är jag.. Det känns som något fattas, jag går runt med en känsla i kroppen att det är något som fattas tills jag tänker på anledningen..

LillaMamma, jag älskar dig så himlans mycket och saknar dog mer än ord kan beskriva, du hade ju minst 20år kvar egentligen.. Varför alltid dem bästa?